1. PROLOG

Det finns en sol
Som är större än mitt leende

Det finns en sol
Som är större än mitt hat

Det finns en sol
som är större än mitt leverne
Men ingen sol är större än mig släck mig


2. HÖSTSEJD

Sol sjunker sakta, likt ett fallande löv
I höstens tusen färger,
Mot en brinnande horisont,
Men färgerna överger den snart i dunkelt grått,
I piskande oväder och ruttnande löv
Den bränner sin skog för att börja om på nytt.


3. RÖSTEN

I drömmen hörde jag honom ropa.
Och i detta ögonblick av
Långväga svar återfinner jag den milda döden, andas jag trädens födelse.
Ljungens klockor lämnar fritt sina hemligheter i min hand. Min kropp är markens svalka och den sköra höstens moln glider genom mina ögon.
Han ropar i gryningen och rösten var min moders.
Havet ska bära mig till en famn.


4. SKOGSRANDEN

Levgossen talar vanskapt språk och tidforsen skriker gällt sin väg,
Avgrunden stängs och bilder dör. Allting tar vid skogsranden slut...
...Världen bakom skogsranden börjar där törnrosen sliter sig Fast vid din buk och ger själen ingen vila då sägnen är Skapt och tiden att tänka och tala dör ut -
Ingen skola mer leva i dvala.


5. SISTA SOMRAR

Den oerhörda grönskan dessa sista somrar.
Smala björkstammar skymtande som knippen av begär.
Kvinnorna födde barn på barn utan att förstå varför.
Inga händer kunde vissna. Havet stillande, Sjöarna sjöng.
Dikena frustade av älggräs. Vägarna lyste alldeles vita,
Men inte av skräck. Vita av sina drömmar.
Längs åkrarna blå förgetmigej.
Men ingen skulle minnas oss. Vi var de sista.


6. SAKNADENS FULLHET

Jag ser ner i bäcken djup
Och ser ett björklöv flyta förbi
Jag tror att under stenen
Finns en gång som leder till himmelriket


Traduction anglaise des paroles


1. PROLOGUE

There is a sun,
Greater than my smile.
There is a sun,
Greater than my hate.
There is a sun,
Greater than my life,
But no sun greater than
I quench me.


2. RITES OF FALL

Sun sets slowly, alike to passing leaf
In the thousand colours of fall towards a blazing horizon,
But ere long abandoned by the colours to dusky grey,
Lashing storm and rotting lives.
She burns her woods to begin again.


3. THE VOICE

Dreaming, I heard his cry.
And in this moment of distant answer
I find, once again, my gentle death,
I breathe the birth of the trees.
The bells of the heather
Yield freely their secrets into my hands.
My body is the cool of the ground
And the clouds of the brittle autumn
Glide through my eyes.
He cried at dawn
And the voice was my mother's.
The sea will bear me
To his arms.


4. EAVES OF THE FOREST

The living boy speaks misshapen words and the shrill torrent of time shrieks its course,
The abysm shuts and images die. All ends at the eaves of the forest...
...The world beyond the eaves of the forest begins where the briar tears tightly to Your abdomen and leaves no rest in The sould as the legend is wrought and the time for thought and speech fails.

No more shall no one live with senses asleep.


5. THE LAST SUMMER

The overpowering green of these last summers.
Slender birches glinting like faggots of desire.
Women bore children upon children without knowing why.
No hands could wither. The sea stilled.
The lakes sang. Ditches snorted with meadow-sweet.
The roads shone white, but not with terror.
White with their dreams.
Along the fields blue forget-me-nots.
But no one would remember us. We were the last.


6. THE FULLNESS OF LONGING

I look in the deep brook,
And I see a birch leaf floating by.
I believe that under that rock
Leads a path to heaven.