1. STRÖVTÅG I HEMBYGDEN

Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,
Det är ljus över stränder och näs
Och omkring mig står den härliga skogen grön
Bakom ängarnas gungande gräs.

Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord
Står min hembygd och hälsar mig glad,
Var mig hälsad! – Men var är min faders gård,
Det är tomt bakom lönnarnas rad.

Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt,
Där den låg, ligger berghällen bar,
Men däröver går minnet med vinden så svalt,
Och det minnet är allt som är kvar.

Och det är som jag såge en gavel stå vit
Och ett fönster stå öppet däri,
Som piano det ljöd och en munter bit
Av en visa med fin melodi.

Och det är som det vore min faders röst,
När han ännu var lycklig och ung,
Innan sången blev tyst i hans dödssjuka bröst
Och hans levnad blev sorgsen och tung.

Det är tomt, det är bränt, jag vill lägga mig ned
Invid sjön för att höra has tal
Om det gamla, som gått, medan tiden led,
Om det gamla i Alsterns dal.

Och sitt sorgsna och sorlande svar han slår,
Men så svagt som det blott vore drömt:
”Det är kastat för vind sedan tjugo långa år,
Det är dött och begravet och glömt.

Där du kära gestalter och syner minns,
Där står tomheten öde och kal,
Och min eviga vaggsång är allt som finns
Av det gamla i Alsterns dal.


2. EN SÅNGARSAGA

Jag såg en sovandes
Höjda haka,
Det svarta skägget
Låg ungt och vekt
Vid silverkanten
Av tröjans halsrand
Omkring ett ansikte
Stolt och blekt.

Jag såg en sångares
Vemodspanna,
Det mörka håret
I ädelt fall,
Den manligt svärmiska
Sorgsna läppen,
Som kanske sjöng i
Kung Alberts hall.

Jag såg hans dödsdystra
Ögon öppnas
Att söka någon,
Han aldrig fann,
Han slöt dom åter,
Och i detsamma
Den syn som skymtat,
I luften rann.

Men länge hörde jag
Mjukt melodiskt
Hans tanke tala
Sitt mörka tal,
Sin halvutslocknade
Sångarsaga
Från någon walesisk
Eller angli stad.

"Har jag ej älskat någon,
En som var ljuv och vän,
Sov jag och drömde jag,
Låg jag ej emot kvinnoknän,
Medan den mörkröda solen
Sjönk bakom ekar hän.

Hon gav mig en brudnatt,
Firad vid stjärnesken.
Över oss gunga lummigt
Kronorna gren över gren,
Vind var i vide, och viken
Slog mellan säv och sten.

Allt hon begav sin makes
Gyllene konungased
Medan hon smekte mitt huvud,
Milt kring mitt hår hon vred,
Gav mig sin själ och för min skull
Bröt hon sin heliga ed.

Länge drack vi i
Ögat av tårar vått
Eller med svårmodslöje
Kärlek i ont och gott,
Kärlek i synd och lycka,
Kärlek i lust och brott.

Hörde jag nyss, att munkens
Röst i mitt öra ljöd:
Livet är skönt att se till,
Kärlekens kind är röd,
Nu har din älskade vitnat,
Nu är Osviva död.

Nu skall Osviva sova
Länge i slummer sval,
Sömnen och drömmen och döden
Var hennes eget val,
Aldrig hon ångrade, aldrig
Går hon till himmelens sal.

Munk, det är sång och sägner
Munk, det är häxans tal
Att, när den sista hösten
Fällt sina sista blad,
Ska en befriare dra
Genom de dödas stad.

Då har väl åren susat
Över min själ sen då?
Då är väl dagen inne,
Snart ska väl slaget stå,
Då ska befriarens ande
Stark genom världen gå!"

Som hav i svallning,
När vinden kommer,
Som våg i vandring
Gick suset fram
Av dagens aning
I Hadesnatten
Fördold och hemlig
Och undersam.

Men åter sjönk den
I djupets mörker,
Där förd av drömmen
Min tanke sam
Och åter steg den
Och kom tillbaka,
Och syner såg jag
Och ord förnam.

Och över ansiktet
Det föll
En glimt av klarare
Ljus än förr,
Men ännu svagt som
En månes strimma
Från livets natt
Genom dödens dörr.